En minibuss med 6 resenärer åkte till Vitryssland på en arbetsresa den 16 april för att komma hem den 26 april 2016. Samtidigt skickades en hjälptransport med lastbil som bl a innehöll 20 kyrkbänkar och insamlade kläder. Här följer en berättelse från en av resenärerna, Hans Kristensson Donsö.
Vi arbetade på kyrkan i Zashnike. Stenläggning utanför, kakelsättning i toalettutrymmet, nytt golv, isolering och panel på övervåningen. Den salen skall användas för ungdomsarbete. Luncherna åt vi i ett hem där värdinnan led av värk i kroppen. Hon önskade förbön så vi ställde oss omkring henne och lade våra händer på henne och bad. Vi bad också gemensamt att Herrens välsignelse skulle komma henne och hemmet till del. Det blev en stund av himmelsk närvaro och glädje. Först lunch och sedan en förbönsstund. Vid två tillfällen hade vi förbön efter lunchen i det hemmet.
Vanligtvis äter vi gemensam kvällsmat i kyrkan efter varje arbetsdag, men nu var rummen stängda och plomberade p.ga hjälpsändningen. Ett rum fyllt med kyrkbänkar och två med kläder som måste ligga där 1-2 månader innan utdelning kan ske. Vi åt därför mat i hemmen efter varje arbetsdag. Kyrkbänkarna hade klädda sittdynor och ryggstöd och församlingen var mycket nöjd med bänkarna. I kyrkan var det kallt så man använde schalar under gudstjänsterna som annars hängde på ryggstöden, förmodligen för att man vill minska uppvärmningskostnaden.
Arbetslösheten breder ut sig och man har 30% inflation vilket minskar värdet på pengarna drastiskt.
På torsdagen arbetade vi till eftermiddagen och sedan åkte vi till Kropki, en stad som ligger 1 timmas bilväg från Zashnike. Vi har varit där förut och fick än en gång hälsa på en familj som tagit emot 10 fosterbarn, så att de slipper vara på barnhem. Vi hade med oss en del stickade kläder från symötesdamerna, samt en del andra kläder. En av de äldre pojkarna i familjen gjorde militärtjänst i 2 år och nu hade han gjort halva tiden. Före inryckningen arbetade han på kyrkans rehab center för missbrukare, där han var mycket omtyckt och lämnade ett stort tomrum efter sig, när han ryckte in i det militära.
I en liten by med många ödehus utanför Kropki besökte vi en familj som flytt kriget i Ukraina. Det var pappan och fem pojkar mellan 5 och 15 år gamla. Familjen fick bo i huset gratis så länge pappan arbetade i jordbrukskollektivet, en s.k. kolchos. Vi besökte familjen på kvällen kl 19.00 och då hade pappan inte kommit hem från arbetet så pojkarna var ensamma. Den äldste, 15- åringen, fick ta hand om sina småsyskon. Han såg ledsen och betryckt ut och han kände ansvaret tungt för syskonen. Pojkarna gick i skolan och församlingen i Kropki hämtade dem till söndagsskola. Familjen hade uppehållstillstånd i fyra månader men inget vitryskt pass. När familjen inte fått permanent uppehållstillstånd får de betala skolavgifter och böcker själva. Pappan tjänade 250 USD som bäst under högsäsong annars var det 100 USD per månad. Församlingen hjälper till ekonomiskt när familjens pengar inte räcker till. Vi lämnade också pengar till familjen genom pastorn, som skulle slussa dessa vidare till familjen. Familjen levde otroligt enkelt och det var svårt för oss att se. Vi hade också till dem med oss kläder, stickade alster och förnödenheter. Glädjen och tacksamheten blir så påtagligt när man ser behoven och får överlämna detta. Ni som stickar och skänker kan känna lycka och glädje för ni är till stor välsignelse och ger hopp i svåra situationer.
På lördagen arbetade vi till kl 16.00 för att få klart på övervåningen i Zashnike. Vid 14.00-tiden kom en ung kvinna in för att söka hjälp i förbön för sig själv och för sitt yngsta barn som hade fått cancer. Hennes man hade lämnat henne så hon var ensam med alla sina bekymmer. Alkoholproblem och spådomsverksamhet. Hon sökte Gud och ville bli fri och få en förändring i sitt liv, samtidigt som hon sökte hjälp för sitt barn. Pastor Sascha sa till henne, att vi förmår inte så mycket, men vi känner en som har kraft, makt och kärlek till att förlåta, hela och upprätta. Det är Jesus Kristus. Vi lade ner våra verktyg, samlades omkring henne och omslöt henne med våra böner om befrielse och läkedom i Jesu namn. Under bönen tog hon tag i min hand och kramade den hårt, som om hon skulle räddas från att drunkna. Guds kraft var över oss och av hennes reaktion under vår bön förstod vi att det var starka krafter som kämpade om herraväldet i hennes liv. Hon verkade glad och lättad när hon hämtat sig efter bönestunden och lovade att komma på söndagens möte, där hon skulle få ytterligare hjälp och förbön.
Vi avslutade dagen med grillning, lovsång och bön. Det var en glädjefylld gemenskap som vi upplevde tillsammans. Detta är livet, att få vara med och hjälpa människor!
På söndagen var vi med på första delen av mötet. Församlingen bad för oss och våra hemförsamlingar. Bo Jönsson vittnade om Donsö missionsförsamlings början och om Olle Erikssons dramatiska omvändelse. Församlingen i Novolukoml ville absolut att vi skulle sjunga en sång, så vi sjöng ”Saliga visshet, Jesus är min…” Till vår stora glädje såg vi att kvinnan vi bett för dagen innan var med på mötet tillsammans med sin mamma.