En reseskildring av Hans Kristensson, Donsö
Gud välsigne er! Med de orden hälsade pastor Alexander i Novolukoml till våra hemförsamlingar. Ett tack för allt ni gör för människorna i Vitryssland.
Snart går det en långtradare från Hestra med kläder, möbler mm till församlingen i Novolukoml. Det blir varma kläder inför vintern. När vi skickar kläder med lastbil blir det billigare och lättare vid gränsen. Vi får inte längre föra in hjälpsändning med bussen, vilket vi tidigare gjort. Det tog flera timmar vid tullen och bara detta att diskutera om vi har en lastbil eller buss var stående fråga gång efter annan. Nu går det smidigare vid gränsen eftersom vi bara har 50 kilo per person med oss. Det är gåvor som vi kan dela ut till människor som vi möter och har stora behov.
Björnåke höll morgonböner med utgångspunkt från bönen ”Vår Fader”. Vår fader giv oss brödet för dagen som kommer. Från början hade vi överflöd men så kom syndafallet- Det judiska folket fick manna för varje dag. Gud vet att vi mår bäst om vi har kontakt med honom varje dag och lägger fram våra behov.
Vi kom fram till Novolukoml vid 22-tiden på fredagskvällen och hade gjort upp planer för lördagen. Först marknaden och sedan skulle vi åka bussen till någon by. När vi möttes i kyrkan vid 9-tiden ville polisen ha våra pass och det tog lite tid. Vi skulle sedan ta upp potatis för en familj som p.g.a. tidsbrist inte hade hunnit att ta upp dem. Vid tidigare resa skulle vi hjälpa familjen, men det blev inte av, därför kändes det bra att få göra det nu.
Först hann vi med marknaden där vi gladde människor med vår blotta närvaro. När vi mannekängande vid de olika stånden, kunde inte de som sålde hålla sig för skratt. De fick vända sig om för att inte visa hur de skrattade. Vid ett stånd såldes stövlar och de som var visa och förståndiga köpte sådana. Thomas, Bengt-Arne, Michael och Björnåke köpte lätta ”foppastövlar”. Mannen som sålde stövlarna sken som solen för affärerna gick strålande. Michael sa att Gud hade placerat en man med stövlar på torget. Thomas köpte ett skottkärre hjul för han kunde inte motstå den vackert gula färgen på däcket.
Vi tog bussen ut mot den plats där vi skulle möta familjen som vi skulle hjälpa med potatisplockningen. Vi laddade med korv, bröd, kaffe och dricka på vägen dit. När vi kom fram stod mamman i familjen, Svetlana vid vägrenen och mötte oss. För att komma till potatisåkern fick vi gå genom ett majsfält där hästar och traktorer hade öppnat en väg som var lerig och sank. Vi som hade skor fick göra stora omvägar och hoppa på tuvor för att komma fram, men vi misslyckades och fyllde skorna med vatten ganska omgående. Det var bara framåt som gällde. De visa och förståndiga som hade köpt stövlar gick bara rakt fram torrskodda. Framme vid åkern stod gamle Svarten redo att plöja. En man ledde och manade på hästen, medan pappan skötte plogen. En konst är det att plöja, för om plogen hölls för högt så kom inte potatisen upp och för djupt så orkade inte hästen dra plogen.
Vi var 17 barn och vuxna som fick varsin spann och gick i fårorna efter plogen. Vi rev i jorden och plockade så fort vi kunde och när spännerna var fyllda tömde vi dem i säckar. Det var med gott humör vi tog oss an verket. Jag kollade Svetlana men henne kunde vi inte följa i plockningen för hennes händer gick som en jordfräs. Resultatet av plockningen blev 33 säckar med 30–35 kilo i varje. När vi gick böjda och plockade fick vi som hade dåliga backventiler svälja hela tiden för maginnehållet ville komma upp. Thomas som har en rygg som inte är lämpad att gå böjd kröp på knä. När vi var färdiga såg han ut som en kamel på knäna. De går ju ner på knä och har stora valkar och så såg Thomas ut med lera och sand på knäna. Pappan och hästföraren kom in i bussen och tog oss alla i hand och tackade.
Medan vi var i potatislandet var damerna i bussen och sorterade kläder för att ha klart för utdelning till familjer som vi besökte. Damerna servade också med maten och det var bra för oss, för de hade policyn att manfolket skulle ha först. Vi besökte också familjen innan vi åkte hem. De fick kläder och en resenär som veckan innan hade firat jämn födelsedag överlämnade en stor chokladlåda till familjen.
Tur att det var söndag nästa dag för vi hade träningsvärk i våra lårmuskler och rygg och vår rörelseförmåga var begränsad. Vi kände av det i flera dagar.
På söndagen mötte våra tolkar Darya och Katja upp. De är till fantastisk hjälp för oss. Vi medverkade i förmiddagsmötet. Janne och Björnåke vittnade och tillsammans sjöng vi flera sånger. ”Saliga visshet Jesus är min Himmelens glädje fyller mitt sinn. Född av hans Ande ren i hans blod får jag förtröstan styrka och mod” Vi fortsatte med ”Han är min sång och min glädje” Vi sjöng också ”En gång i tiden i synden jag var men då mig Jesus såg, räckte mig handen ur djupet mig drog. Härliga golgata” Sedan sjöng vi ”Min Jesus lever” och några sånger ytterligare. Vi fick applåder för sången.
Efter mötet var det mingelkaffe, innan vi åkte iväg med bussen till en by, för att besöka en troende familj. Kvinnan bad för mannen i 8 år innan han tog emot Jesus sin frälsare. Under de åren kunde han köra sin fru till möten, men själv gick han inte in i lokalen. Men så tog han tillfället när det var kallt ute och gick in och då mötte han Jesus som sin frälsare. En varm ström genomströmmade honom och han upplevde Guds kallelse. Nu spelade han gitarr i kyrkan och den 15 åriga dottern sjöng till hans ackompanjemang.
Familjen fick stickade sockar och tröjor, samt en sjal till mormor. Vi vittnade, sjöng och bad, samt nedkallade Guds välsignelse över hemmet. Det var en stund som berörde oss alla.
Sedan åkte vi vidare till en annan by där ett ungt pastorspar fanns. De bodde i kyrkan och hade två arbeten vid sidan om pastorstjänsten. Köpte in foder till djur och odlade grönsaker som sedan kunde säljas på torget. Roman hette pastorn i Molopenichi och de väntade sitt andra barn om tre månader. Han blev döpt i Georgien 2012 och åkte till Ryssland, men sedan fortsatte de till Vitryssland där de stannat. Han visade oss kålhuvuden som var bauta stora.
Det finns 1500 invånare i byn. En ortodox, en katolsk kyrka, samt en pingstkyrka. Den ortodoxa kyrkan och pingstkyrkan hade kontakt med varandra, men inte den katolska kyrkan.
Alkoholen är ett gissel och många barn är på barnhem. Polisen har mycket att göra. När folk behöver hjälp kommer de till kyrkan.
Vi frågade om hans vision för framtiden. Han önskade att Jesus skulle möta folket i byn till frälsning och upprättelse. För sin del önskade han att han kunde köpa ett hus där han kunde ge en familj med problem hjälp med boende och arbete. Det var ont om arbeten, men han ville utöka sin grönsaksodling och kunde kanske få hjälp med det.
Det var samma önskan som våra vänner i Ekatrineburg hade, nämligen att få bygga ett hus och ta hand om familjer med problem.
Vi satt i en stor ring i kyrksalen. Vitryssar och svenskar tillsammans. De sjöng sina sånger på ryska med glädje, inlevelse och kraft. Bengt-Arne och Yngve sjöng duett: ”Jag har hört om ett land där ingen hunger och nöd man ser. Där aldrig någon skall lida mer och ingen sörjer som här. Jag har hört om ett land där nattens mörker för ljus ska fly, då livets morgon i glans ska gry och dödens makt ändad är. Jag längtar att en gång få komma till det landet, där varje fråga som jag har skall få ett svar. Där jag ska finna ett evigt hem och se de kära på nytt igen, ja det är drömmen jag har.”
Bland de som kommit på samlingen var det en mormor som tagit sitt barnbarn Alicia 9 år med sig. Mamman var gravt alkoholiserad och kunde inte ta hand om sitt barn. Alicia hade en synskada. Det märkliga var att de gick till Michael, som själv är synskadad. De började ett samtal med tolkens hjälp och Michael frågade om det var möjligt att maila flickans journal till honom, som hon fått på undersökning i Tyskland. Då skulle han visa den för sin läkare i Sverige och om det var något som kunde åtgärdas. Michael hade oljeflaskan med sig och frågade om han fick smörja henne med olja och be för henne. Det fick han och flickan satt på en stol med slutna ögon och knäppta händer medan Thomas och Michael bad för henne. Guds ande var starkt närvarande, berörde och satte spår i våra liv. Mormor var 68 år gammal och hade bensår som hon oroade sig för. Hon behövdes för att kunna ta hand om Alicia. Man såg glädjen hos flickan när hon fick välja och plocka till sig av det stickade som vi hade med oss. Det var tröjor och mössor och hon valde så vackra plagg så vi kände en stor lycka när vi såg hennes glädje. Pastorsparet fick stickade babykläder och det blev till stor glädje för dem.
ngve, Bengt-Arne och jag arbetade på kyrkan i Zashnike. De andra var i Zaslonavo och arbetade på en kyrka där. I Zashnike finns Slava 17 år som utbildade sig till kock. Han var hemma med ont i halsen, men när han hörde att vi var i kyrkan som kom han direkt. Vad är det som gör att en 17-åring kommer och vill vara med oss 65+ are? Katja, tolken drygt 20 år uttryckte det så här. Det är en sådan atmosfär runt er så det är både lätt och roligt att vara tillsammans med er.
Efter lunchen på tisdagen, medan vi fortfarande satt kvar vid bordet frågade en kvinna, Nina, som såg tunn och skör ut, om vi kunde bedja för henne. Hon hade magont och problem med maten. Vi böjde knä på golvet och samlades runt henne och bad i Jesu namn om helande. Eva-Karin föreslog sången ”Finns det kors allt för tunga att bära. Blir prövningen stundom för svår. Finns det ingen som ser dina tårar och ingen som nöden förstår. Någonstans bland alla skuggorna står Jesus, för att hjälpa dig i nöden är han där. Ser du efter skall du finna att där står han, för att lätta alla bördor som du bär.”
Vi nedkallade också gemensamt Herrens välsignelse över henne. Guds ande var nära och atmosfären god.
En annan kvinna stiger fram och sa, bed också för mig och min familj. Det var Slavas mamma, en kvinna med 5 barn som övergivits av sin man. Vi böjde knä på golvet på nytt och det var gripande att se Slava 17 år och hans bror Benjamin 11 år, lägga sina händer på mamma och bad om kraft att orka. Vi bad allihopa att Gud skulle hjälpa, beskydda och välsigna familjen i framtiden. Tid och rum försvann, vi befann oss i Guds hand. Starka upplevelser som sätter avtryck i våra liv. Nästa dag åt Nina rejäla portioner med potatismos och köttfärsbiffar. Det var ett gott tecken att hon mådde väl och det var med spänning vi kollade henne.
En handikappad kvinna i 25-års åldern undrade om vi kunde hjälpa henne med ett fönster, för hon hade frusit så mycket i vintras. Hon hade ett rum i sin brors lägenhet. En kvinna i församlingen hade tipsat henne om att vi kanske kunde hjälpa henne.
Vi åkte till hennes lägenhet. Yngve och Bengt-Arne som är handlingens män konstaterade att ett nytt fönster är ett måste och att gliporna mellan golvbräderna måste åtgärdas. Hon hade en liten TV på bordet och Yngve frågade om den fungerade och det gjorde den. Hon var tacksam och glad över den hjälp hon skulle få.
Vi har betalat hantverkare som vi litar på som skall sätta in ett nytt fönster och täta vid golvet. Till vintern behöver hon inte frysa. Det är du som ger pengar till vår verksamhet som gör att den här handikappade kvinnan inte behöver frysa när vintern kommer.
På torsdagen var vi med i Zaslonavo en militärstad, tillsammans med den andra gruppen. Militärförläggningen på ena sidan om vägen, samhället och kyrkan på den andra. Det stora arbetet den här gången var att lägga in golv på övervåningen. Då ligger man mycket på knä och det gör ont. En bra träning är att ha bönemöten på knä. Det kanske skulle rädda vårt land och folk.
Björnåke, Roland och Janne tillsammans med en tolk besökte kommunledningen och flera kontakter som är viktiga i vårt arbete framöver i Novolukoml med omnejd.
Damerna sorterade kläder i kyrkan i Novolukoml och vi andra var i kyrkan med golvspikning. Pastor Alexander kom från Novolukoml med egen bil lite senare. När han kliver ur bilen kommer två män på vägen som ropar på honom. De frågar vem han är och vad han gör. Han berättar att han är pastor och predikar evangelium om Jesus. Men han arbetar också i kyrkan tillsammans med några svenskar, vars hjärtan Jesus berört med sin kärlek och de tycker om människorna i Vitryssland och vill hjälpa till. Vad får du betala svenskarna för deras arbete? De arbetar gratis och ger oss istället för att ta betalt.
Männen berättade då att de är före detta officerare som haft befäl över varsin trupp som stred för Ryssland i Afghanistan. En var 60 år och den andre 64 år. Vi har dödat människor, sa de. Den enes son dog i Ryssland och fem man i hans trupp dog och kom aldrig hem igen. De två f.d. officerarna bar på mörka minnen som de plågades av. En av dem sa, jag bara dricker och gråter, medan tårarna rann på hans kinder. Han längtade efter en förändring. Alexander berättade att Jesus kan förlåta och göra något nytt i deras liv. Vill ni att vi skall be för er? Ja det vill vi.
Vi samlades omkring dem och omslöt dem med bön. Jesus på korset har vunnit en fullkomlig seger till befrielse för var och en som vill ta emot och han kan bryta varje boja som binder oss. Efter bönestunden säger den ene att det blev så varmt inne i mitt bröst, när ni bad för mig. De fick kaffe och bulle och samtalet fortsatte med Alexander och en församlingsmedlem som också heter Alexander. Det är viktigt att de får fortsatt hjälp och undervisning så att det verk som Gud har begynt i deras liv fortsätter och fördjupas.
Ni som stickar, skänker kläder och pengar är till stor glädje och välsignelse för de människor vi möter. Ett stort tack!
”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittade av världen det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.” Jakobs brev 1:27.